Dalarö – diving for non-divers

Ibland får man lite annorlunda trevliga uppdrag. Som ett nyligen från Sjöhistoriska museet i Stockholm som har olika aktiviteter ute vid vraken runt Dalarö och intilligande öar. Det är arkeologerna som har haft aktiviteter därute i ett projekt tillsammans med Shipwher .

Mitt uppdrag var att rita en karta som skulle se ut som en 1600-talskarta med skeppen utmarkerade och numrerade. Jag jobbade i Photoshop och Illustrator. Jag tog ett gammalt papper som skannades in och lades som bakgrund. På detta ritade jag landområdenas konturer efter en modern karta och lade på  ” kalligrafipenna” på den, i blått. Vattnet gjorde jag genomskinligt blått med förstärkning närmare landmassorna i Photoshop och monterade in detta i Illustrator. Husen ritade jag efter att ha tittat på bilder på nätet. Norrpilsrosetten är en egen tolkning efter en 1600-talskarta.

Vinjetten skulle innehålla Sjöhistoriska museets samt Shipwhers loggor, och den fick några lämpliga blad och flaggor samt några Bartmankrus från Dalarövraket. Ute i havet fick ett litet sjömonster inspirerat av Dalarövrakets lejon simma runt. Tittar man noga så har det en tudelad svans och lite grönt slem som rinner från frambenen…

Såhär blev kartan:

 

Annonser

Livets gång

För några år sedan gjorde jag några illustrationer till en bok: ”Vägen fram” – en samproduktion mellan Riksantikvarieämbetet, Vägverket, Arkeologikonsult och Länsstyrelsen i samband med utbyggnaden av väg 73 (Nynäsvägen). I den boken presenterade arkeologerna sina upptäckter, funderingar, vetenskapliga metoder och analyser.

Min uppgift var att teckna bilder till de sagor som arkeologerna hade skrivit. Sagorna handlade om livet under forntiden. Boken följer de äldsta spåren efter människor på Södertörn från 7500 f.Kr. fram till slutet av 1700-talet.

Just nu befinner jag mig själv i en tid i livet när jag känner att min sista förälder håller på att glida ifrån mig, ut i det okända. På något konstigt sätt känns det då som en tröst att vara arkeolog. Man är inte troende – utan ateist egentligen – men ändå har man en slags tro på vetenskapen och tröstas av att livet har sin gång. Alla människor har i alla tider levt sitt liv, och sedan avslutat det. Förhoppningen är bara att slutet ska vara värdigt.

I den här sagan dör en gammal kvinna. Det är stenålder (ca 4000 f.Kr.) och hon hämtas av schamanerna, eller havsörnen – vägvisaren mellan världarna. Kanske trodde man att de döda hade stor betydelse för jordbruket eftersom man här hade fört sädeskorn till de dödas boplatser. (Sagan är skriven av Mattias Ahlbäck.)

Läs sagan och begrunda tidens vingsus.

God Jul!

God jul på er allihop!

Den här bilden gjorde jag faktiskt för ett par år sedan i Illustrator. Om man är litet insatt i den nordiska bronsålderns hällristningar samt bildstenarna från järnåldern så kanske man känner igen sig. Bilden är nämligen helt ovetenskapligt uppbyggd av diverse olika formelement tagna från hällristningar och bildstenar runtom i Sverige. Jag har inte gjort några tillägg, utan alla delar i bilden kommer från hällristningar eller bildstenar. Du kanske kan gissa vad som är vad? Om inte så förklarar jag här nedanför.

För den som inte vet så var vår bronsålder ungefär 1800–500 f.Kr och järnåldern 500 f.Kr–ca 1050 e.Kr. Så jag har fuskat ganska rejält i min bild – det skiljer ju säkert mer än 2000 år mellan tomten och hans renar! Nåja, i fantasins värld är allt tillåtet (och detta skriver jag med risk för att bli lynchad av någon av mina gamla arkeolog-kolleger).

”Tomten” kommer från en bildsten från Sanda kyrkogård (1000–1100-tal e.Kr), Gotland.

”Släden” är ett halvfärdigt eller borteroderat skepp från en hällristning (bronsålder).

”Julklapparna” och ”julklappssäcken” är olika typer av hjulkors eller solkors i olika storlekar plockade från hällristningar. Hjulkorset tror man var en symbol för solen, och den är vanligt förekommande på hällristningar tillsammans med fotsulor (troligen gudens fotspår – kanske gudarna var så heliga att de inte fick avbildas, utan endast deras fotspår) (bronsålder).

”Renarna” är hjortar, och från Tanum (bronsålder).

”Tömmarna” är tagna från en hällristning där man har avbildat en plöjningsscen. Där ser man oftast en människa som plöjer tillsammans med ett par dragdjur och ett plogredskap, troligen ett årder. Ibland ser man också tre plöjningsfåror. Symboliskt värre. (Bronsålder.)

Efter denna lilla genomgång av diverse bilder från hällristningar och bildstenar vill jag önska alla mina läsare därute en riktigt god jul och ett gott nytt år!

Många hälsningar från Franciska

Arkeobild

Boksläpp: Helgö XVIII

Imorgon, den 24 november 2011, släpps den 18:e och sista boken om ett 50 år gammalt arkeologiskt forskningsprojekt på Helgö. (Eds Birgit Arrhenius och Uaininn O’Meadhra. Grafisk form, layout och ett stort antal planer, bilder och kartor av Arkeobild).

Kungliga Vitterhetsakademien ger ut boken på engelska och recenserar sålunda:

Helgö is a small island situated in south-eastern Mälaren. In prehistoric times it held a strategic position between two narrow straits in the main waterway leading to the districts settled by the Svear and to their central gathering place at Old Uppsala. The Helgö settlement has become famous because of its rich archaeological finds of exotic imports from the Roman Iron Age to the Viking Age, and of a vast production of cast bronze metalwork in the Migration Period.

In this volume, the eighteenth and last volume of the series Excavations at Helgö, 13 researchers present the latest findings and add some new approaches to the results of the excavations carried out between 1954–1978. Earlier research, documented in 17 volumes, has mainly concentrated on the trading and manufacturing elements but here a synthesis is presented, where the hypothesis that the prime function of Helgö was as a pagan cult centre is advocated. Some of the other topics are: identification of a ritual enclosure, bread offerings at Helgö in the light of comparable cult sites from classical Antiquity, the chronology of the metalwork produced on the site, the vast assemblage of shattered glass vessels from the central hall-building, identification of fragments of a third C-bracteate of gold, the rich collection of medical equipment, a tiny Irish silver-inlaid and enamelled glass stud, one of the youngest finds from the site: a single German coin from 11th century, and finally a complete bibliography on Helgö research. An appendix correlates the site-recording systems quoted throughout the Excavations at Helgö series, the first volume of which was published exactly 50 years ago.

Många bollar i luften

För några år sedan fick jag ett uppdrag av en stressad chef på en av våra länsstyrelser att teckna en kvinna som jonglerar med många bollar i luften. Bollarna skulle alla vara olika – en del runda, andra taggiga och ojämna. Det skulle symbolisera hennes och hennes medarbetares arbetssituation under en period när de hade väldigt mycket att göra. Bilden skulle användas på ett föredrag om stresshantering.

Det här är ju en situation som vi alla har upplevt, förhoppningsvis tillfälligt, vid olika perioder i livet. Får det hålla på för länge mår vi ju inte bra och det kan leda till obehag och till slut till sjukdomar. Tillfällig stress kan däremot ibland vara positiv – man känner att man är effektiv och får mycket gjort med en piska på sig. Men när man inte räcker till , då får man börja fundera över sin situation.

Förhoppnigsvis fick min uppdragsgivare så småningom en drägligare situation. Om inte, så hoppas jag att hon orkade ta sig vidare och kanske jobba med något annat!

Birka, världsarvet

Ett mycket populärt utflyktsmål i Stockholm numera är Birka.

Birka och Hovgården utsågs 1993 till världsarv på UNESCO:s världsarvslista. Motiveringarna för detta var att Birka–Hovgårdenkomplexet är en välbevarad vittnesbörd om de omfattande handelsförbindelser som vikingarna etablerade under 200 år och som vittnar om en anmärkningavärd ekonomisk expansion. Birka är ett exempel på en unik, komplett och oförstörd handelsstad från 700–900 e.Kr.

2009 tryckte Riksantikvarieämbetet en bok om Birka och Hovgården som sedan skulle bli mycket populär. Faktiskt så pass att den nu även skall ges ut på engelska.  Bokens titel är kort och gott ”Birka och Hovgården” (författare Bente Magnus och Ingrid Gustin). Jag ritade då kartorna och har nu fått i uppdrag att ändra texten till engelska. Ett snabbt jobb eftersom jag sparar alla filer och det är enkelt att göra ändringar i Illustrator. Jag önskar RAÄ lycka till!

Här tänkte jag visa ett par kartor jag har gjort till boken:

Kartorna är ritade i Illustrator och en variant på den med femmeterskurvan får man i handen när man gör utflykter till Birka.

Om man går in på länken till UNESCO så får man dessutom fram ett foto på den skylt som stod på Birka i många år. Det var jag som hade ritat den kartan… Senast jag var där såg jag att de har bytt ut skyltarna och har flygfotografier istället med markeringar på.

Behöver du hjälp med att rita kartor, hör av dig till mig så kan vi diskutera upplägget! Min e-postadress: arkeobild@telia.com.

Vikingarnas resor – och idag

Som alla vet så reste ju vikingarna runt i världen, gjorde strandhugg och bosatte sig på de mest avlägsna platser i världen. Vad var de för människor egentligen? De måste ha varit väldigt modiga och nyfikna på samma gång, som kastade sig ut i det okända. Hur navigerade man? Stjärnorna spelade säkert en viktig roll, likaså solens position. Men om det var mulet, hur gjorde man då? Det finns teorier om att man hade en slags solstenar som man navigerade efter, men några sådana har man aldrig hittat eller kunnat belägga rent arkeologiskt.

Att våra förfäder vikingarna var ett modigt och nyfiket släkte är helt säkert. Men kanske var man giriga och dumdristiga också. Undrar just hur många vikingaskepp som ligger på havets botten, utspridda runt jorden. Alla kom väl inte fram till England, Grönland, Vinland eller de andra platser som man försökte ta sig till.

Att några sedan kom fram till dessa platser känner man ju till både i skriftiga källor och genom fynd och arkeologiska lämningar. En relativt nyupptäckt och spännande plats i England dit vikingar kom är i Dorset. Där har man funnit de s.k. ”Waymouth Ridgeway skeletons”. Man hittade 51 halshuggna skelett. Huvudena låg i en hög för sig, resten av skeletten för sig. Inga andra fynd gjordes varför man tror att de varit nakna då de halshöggs. Man har gjort analyser på deras tänder och kommit fram till att de hade vuxit upp i ett kallare klimat än i Storbritannien, en av dem t.o.m. norr om polcirkeln. Troligen var det ett gäng vikingar som hade blivit ertappade eller besegrade i något slag varefter man avrättade dem. De flesta var i 20-årsåldern och några lite äldre, runt 30.

Så, när ni nu ger er ut i sommar för att segla runt i Östersjön, över till Danmark eller vart ni nu ska resa: – fundera litet på vikingarna, hur de kände sig, ensamma ute på det okända havet utan vare sig gps eller mobiltelefon. Trodde de att midgårdsormen skulle dra ned dem i djupet eller att Thors hammare skulle drabba dem då de var ute på sina seglatser?

Ha en riktigt trevlig sommar!